Stockholm utgjordes ursprungligen av Stadsholmen, eller som det kommit att kallas under 1900-talet ”Gamla stan”. Men på Mariaberget har människor bott nästan lika länge, mestadels fattiga människor i enklare träkåkar.
På 1600-talet utvidgades staden till att även omfatta Norrmalm och Södermalm och Mariaberget fick nu inslag av mer påkostade stenhus. Mariabergets enkla bebyggelse sveptes bort i den förödande branden 1759.
Dagens bebyggelse är till största delen stenhus som uppfördes efter branden under 1700-talets andra del. I slutet av 1800-talet byggdes stora delar av denna bebyggelse på med en eller flera våningar och nya tidstypiska byggnader med tinnar och torn tillkom.
Det attraktiva läget gjorde att man planerade att ersätta 1700-talsbebyggelsen med högre bebyggelse och staden började redan tidigt på 1900-talet att köpa in fastigheter för rivning. Byggnaderna varken moderniserades eller underhölls och i mitten av 1900-talet var Mariabergets byggnader stadda i förfall.
I Stockholms generalplan från 1952 markerades Mariaberget som saneringsområde. Tack vare ett idogt arbete på både gräsrotsnivå (Föreningen Södermalm och Per Anders Fogelström), tjänstemannanivå (Stockholms stadsmuseum) och påtryckningar från inflytelserika politiker, stoppades rivningarna.
1965 påbörjades en utredning om bevarande av bebyggelsen som sedan resulterade i en upprustning som pågick från slutet av 1960-talet till tidigt 1980-tal. Upprustningen skedde i Familjebostäders regi. Det var genomgripande åtgärder där man t.ex. ofta ändrade planlösningen för att få in moderna kök och badrum, men där man i övrigt försökte gå varsamt fram. Det är dessa moderna installationer som idag behöver bytas ut för att säkerställa att byggnaderna består.
